Litteratur

Isabel Dahlgren listar de bästa böckerna när tiden håller på att rinna ut.

Det glimmade till som starkast när Engdahl tog distans från sig själv och lät texten helt gå in i kompositörerna han ser upp till.

Kan delarna säga något om helheten, och bör man döma en bok efter omslaget? Nicolina Andersson har läst Gästerna av Martin Kalin – en novellsamling med samtidsiakttagelser, inklippta änder och hakparenteser.

Felicia Axelsson läser en roman som drar hemmafrutrenden till sitt klimax.

Isabel Dahlgren läser Margaret Atwoods efterlängtade memoarer.

Men den mänskliga blicken och livet vid sjöarna är inte bara pastoralt och idylliskt. Genom vetenskapen visar Tranvik hur människans påverkan på sjöar i ökande takt driver dem mot förfall.

Ann Jäderlunds dikter får mig att känna mig blind. Hur kan jag inte lägga bättre märke till allt detta som jag låter blicken svepa förbi varje dag.

Rovdjur är en roman om makt och offerskap, om att tro sig vara den som har kontrollen över en situation när den egentligen hela tiden utövas av någon annan.

Albert Tullberg Nygren finner en brutal skönhet i hennes säregna språk.

– Det finns en sorts vördnad för ämbetet som kan vara rätt jobbig. Det kan vara svårt att få igång en diskussion med människor ibland för att de tänker att jag redan vet svaret.

jag känner inte Sisyfos / men jag tror att han är lycklig

Molly Hirschfeldt imponeras inte av Måns Wadensjös vardagsfilosofiska betraktelser.

Dikterna arbetar ofta med ett upphöjt, nästan sakralt språk. Det är en väldigt snäll text, jag skulle till och med kalla den god. Den insisterar på att livet och naturen är värdefulla.

Att läsa Fleur är som att stå framför en låst port. Bara ibland låter hon oss kika genom nyckelhålet. Sedan täcks det igen, och vi får vända oss bort. Det som griper mig mest i Tuktans ljuva år är den oerhörda känslan av tomhet.

Sexskildringarna är många och mycket grafiska, men aldrig perversa eller sexiga. Snarare fungerar de som effektiva sätt att gestalta Istváns avtrubbade utifrånperspektiv på sitt eget liv.

Bildspråket i Elisabeth Hjorts roman är obegripligt, skriver Albert Tullberg Nygren.

Jag känner dig inte mer men jag tänker mig när du var vacker och jag tror att du fanns för du brukar säga det när du ringer mitt huvud om kvällarna och jag svarar 

muttertask, mutatas radar upp språket som en fresk, ett orangeri i regnbågens färger, skriver Amandus Gustafsson.

Kvinnorna beskriver hur de kommer tillbaka med få levande ord, så få att de inte räcker till för att berätta om våldet som trasade sönder dem, om tillmälena som fick dem att sluta sig.

Granarnas tid når sin verkliga nerv först när den vågar vara mer än informativ, skriver Amandus Gustafsson.

Fullspäckat program. Känner mig som ett barn i en godisbutik: för mycket att höra, för lite tid.

”’Du kom trots allt’, sa jag och log pillemariskt mot henne när hon öppnade bildörren. ’Ja det är klart. Hade jag sagt något annat?’ ’Nej men man vet ju aldrig. Människor kan ju försvinna hur som helst idag’, svarade jag medan jag startade bilen och körde iväg.”

Hustvedts sorg liknar både dagboken och drömmen. Förfluten tid, framtid och otid blandas samman. Samtidigt är berättelsen, lik drömmen, full av luckor.

Lekfullheten präglar hela diktsamlingen: den sprudlar över sidorna och framträder såväl i språkbehandlingen som i själva diktens kärna.

Det är sent på jorden när Daniel Björk inleder sin berättelse i ett samtida Paris, skriver Amandus Gustafsson.

Jag reser med en vän. Han har lånat mig sin favoritbok Satyricon. Ett absurt verk från antiken som handlar om två unga män som tävlar om en vacker pojke vid namn Giton.

Albert Tullberg Nygren får svindel av Iida Turpeinens utmärkta debutroman.

Sara Razi Ullah möter grundaren av Folkets advokatbyrå.