Månadens dramatiker: Kristina Lugn

I den nyutkomna essäsamlingen Rädslans spår : läsningar av Kristina Lugns författarskap beskrivs Kristina Lugn som en av Sveriges mest lästa och älskade poeter. Själv har hon berättat hur hon fått stenar kastade efter sig och människor som spottat efter henne, särskilt efter hennes medverkan i programmet Oförutsett 1987. Älskad eller hatad så var Kristina Lugn en poet och dramatiker som rörde upp starka känslor samtidigt som hon var en av våra mest framstående litterära röster.

Lugns poesi har getts ut flitigt, där diktsamlingen Dikter 1972–2003 är enkel att få tag på i de flesta bokhandlar. Dikter ur hennes kvarlåtenskap publicerades i Inte alls dåligt 2022, och flera av essäerna i Rädslans spår behandlar just hennes poesi. Trots att hon, fem år efter sin alltför tidiga bortgång 2020, fortfarande spelas på teaterscener runt om i landet så lyser dock hennes dramatik med sin frånvaro i bokhyllorna. Med undantag för några pjäser utgivna som e-böcker, behöver man annars leta sig till antikvariaten för att få tag på de allra mest kända pjäserna i fysisk utgåva, som Tant Blomma, Silver Star, Idlaflickorna, Nattorienterarna och Rut och Ragnar.

Det var inte förrän jag mötte min nuvarande sambo, dramatikern och regissören William C. Woxlin, som jag fick möjlighet att gräva mig djupare i Kristina Lugns dramatik och de svåråtkomliga pjäserna. Han har letat och gjort efterforskningar i teaterarkiv, bibliotek, kvarlåtenskaper, tidningsarkiv och i alla möjliga vrår efter pjäser som försvunnit, är svårtillgängliga eller som kanske inte ens existerar.

– Det finns en hel del märkligheter i Kristina Lugns dramatiska författarskap, där delar är outforskat och näst intill otillgängligt, säger han och berättar om den försvunna pjäsen Mannagrynspudding med saftsås från 1985. Enligt Kristina Lugn skulle den handlat om europeisk jordbrukspolitik med klara Monty Python-takter, men pjäsen verkar ha försvunnit spårlöst, var bara påhittad i stunden av Kristina eller så blev den aldrig av.

Själv har Kristina skrivit om sitt val att skriva dramatik i förordet till Nattorienterarna: “Jag ska ta mig ur den här uttrycksformen. Därför har jag bestämt mig för att bli dramatiker i stället för, som hittills, en poet som ibland skriver dramatik. […] Skillnaden mellan att skriva för teatern och att ge ut böcker är för mig framförallt att teatern gör mig lycklig. Det är bara där jag inte är ensam. Det där borde jag inte ha skrivit.”

Kristina Lugn föddes 1948 i Tierp av en mamma som var lektor och en pappa som var militär. Hon var ett retat och mobbat barn som tidigt skrev mycket. I en intervju med Daniel Sjölin i Babel 2008 fick hon frågan var hennes briljanta språkliga formuleringar kommer ifrån och svarade; “Jag tror att det började som en sorts försvarsmekanism faktiskt, att jag lärde mig att man kan faktiskt slå tillbaka väldigt bra med språket. Det lärde jag mig som barn när jag blev väldigt retad i skolan.” Språket blev ett försvar och ett vapen för Kristina redan i barndomen.

Som barn ville hon antingen bli en ny Selma Lagerlöf eller Sveriges första kvinnliga biskop (hon ger olika svar i olika källor). Den kristna litteraturen påverkade henne tidigt genom att hon stod nära sin morfar Nimrod som var kantor i Tierp. Senare 1972, som 23-åring, tog hon en magisterexameni filosofi vid Uppsala Universitet och samtidigt som hennes debutdiktsamling Om jag inte publicerades av Albert Bonniers Förlag. Ett verk fullt av längtan, svärta och frön till hennes senare absurda stil.

Det dröjde dock till 1984 innan hon debuterade som dramatiker med radioteaterpjäsen Gud vad jag är lycklig och I dödsskuggans dal som kom året efter. Båda pjäserna handlar om ensamma människor som söker efter mening på olika sätt med en del våldsamma inslag, men pjäserna skiljer sig också markant åt.

Gud vad jag är lycklig handlar om två personer, Han och Hon som deltar i ett dialogspel där de inte talar direkt med varandra utan istället söker mening genom att prata runt varandra utan att höra den andra, något som gör situationen om att sätta hopp och lycka till en sambo både absurd och tragikomisk.

I hennes andra radiodrama från 1985, I dödsskuggans dal, utspelas pjäsen på en vårdinrättning där Blenda får sina fötter omvårdade av Fotvårdsspecialisten. Efter ett tag kommer Överläkaren in och vad som följer är en maniskt absurd enaktare där Fotvårdsspecialisten egentligen önskar att hon var sångerska och Överläkaren är ett sadistiskt svin som drivs av sina sexuella affärer med bland andra Fotvårdsspecialisten, flickor och hundar.

Avsaknaden av mening i tillvaron och att gå vilse i sin egen livserfarenhet är två teman som pyr i Lugns dramatik generellt och i denna pjäs specifikt, något som i detta fall berättas med ett stort mått av våld. En av karaktärerna ger upp, en står handfallen, och en skär upp levande kroppar så blodet sprutar. I en intervju med Yvonne Malaise i Dagens Nyheter 1986 säger Kristina Lugn att hon i pjäsen vill skildra en utsatthet: “Överläkaren och Fotvårdsspecialisten är fångna i sina egna roller, och den situationen tycker jag ofta man möter när man är hjälplös. När man vädjar till en medmänniska är man ofta rädd, och rädsla föder i sin tur dumhet.”

Flera av hennes pjäser handlar även om maktlöshet och att inte kunna ta makten över sin situation samtidigt som man masochistiskt stirrar olyckan i ansiktet utan att vika undan blicken. Men även komedi är en viktig del av hennes dramatik. Där hon själv har skrivit; “Humor är en form av intelligens. Det är en sorts kärlek. Humor har ingenting alls med ironi att göra.” I hennes pjäser finns ett dualistiskt spel mellan nattsvart tragedi och helt utflippad galghumor. En av Lugns stora styrkor är hur hon med humor och värme kunde sätta ljus på svåra villkor i hennes dramatik. Här ett utdrag från I dödsskuggans dal.

Dramatens dåvarande teaterchef Lars Löfgren, blev så pass imponerad av Kristinas radiopjäser att han erbjöd henne ett arbetsrum på Dramaten. 1986 kom hennes debut på Sveriges nationalscen med pjäsen När det utbröt panik i det kollektiva undermedvetna. Efter det kom dansbandsdramat Titta det blöder 1987 och poesikollaget Det vackra blir liksom över från 1989. För Dramaten kom hon också att skriva två av sina största succéer som båda hade premiär 1993: Idlaflickorna och Tant Blomma.

Och det var just Tant Blomma som skulle bli den första pjäs jag såg av Kristina Lugn på Dalateatern 2015 med Joel Torstensson och Susanne Ekman Hellström i rollerna som Babyn och Tant Blomma. Jag blev helt golvad, aldrig tidigare hade jag sett teater som var så fri i sin text. Det var existentiellt, roligt, absurt och situationen var mardrömsaktigt lik vardagen.

Tant Blomma handlar om dagmamman med samma namn som ska ta hand om den lillgamla Babyn under en kväll. De väntar på Babyns mamma som snart ska komma. Efteråt ska Tant Blomma gå ut på stan och roa sig. Men mamman verkar aldrig komma och deras samtal urartar till en tragikomisk haltande dans om ensamhet, tomhet och väntan.

I en intervju med Matilda Gustavsson för Dagens Nyheter 2014 förklarar Kristina Lugn att en av hennes viktigaste vändpunkter i livet var när hon mötte teatern eftersom den konstformen tillät henne att vara både intellektuell och underhållande på samma gång. I samma intervju menar hon att hon endast skrivit två bra pjäser Rut och Ragnar och Tant Blomma.

Under sin tid på Dramaten stiftande hon även bekantskap med Allan Edwall, som senare skulle ta henne till hans Teater Brunnsgatan Fyra, en plats hon skulle komma att ägna stor tid av sitt liv som dramatiker. Hennes första pjäs i den renoverade potatiskällaren blev skildsmässodramat Rut och Ragnar. I rollerna sågs Kristina Lugn själv och Allan Edwall. Det hann bli tre föreställningar innan Allan Edwall gick bort i cancer 1997. I dokumentären Lugn bara Lugn av Ann Victorin sa Kristina; ”När Allan dog så då stängde vi teatern. Jag tyckte det var uteslutet att teatern kunde finnas över huvud taget utan Allan. Helt uteslutet. Det var otänkbart för mig.”

Föreställningsbild från *Rut och Ragnar* **Foto: Ingvar Svensson / TT /**

Litteraturvetaren Margareta Wirmark beskriver att hennes dramer “börjar alldeles för sent, börjar i slutögonblicken. På ytan kan de framstå som statiska. Men orörligheten är skenbar: det är till språket all dramatisk handling har förflyttats.” Själva språket blir den drivande kraften i hennes dramatik, liksom hos Beckett, Pinter och Ionesco. Kristina Lugn manar fram språket och får det att fungera som en levande farkost fulländad i sig själv, där alla de kaotiska lagren av att vara människa existerar i en enda härdsmälta. Det är i komik, tragedi, tomhet och absurda maximalistiska utsvävningar. I hennes textuniversum baseras inte pjäserna på handlingar på scenen, inte på logiska kausala samband utan på vad vi har kvar när vårt absurda tillstånd inte ger oss någon mening tillbaka: språket.

Från Titta en älg, urpremiär på Teater Brunnsgatan Fyra, 1999.

Det blev till slut så att Teater Brunnsgatan Fyra öppnade igen och Kristina Lugn tog över som konstnärlig ledare och fortsatte verksamheten. 2006 blev hon invald i Svenska Akademien på stol 14, efter författaren Lars Gyllensten. “Det känns tryggt på något sätt, att det finns ett antal människor som helt enkelt är tvungna att träffa mig en gång i veckan i hela sitt liv. Jag känner mig mindre ensam på grund av det.” kommenterade Kristina.

Jag tänker att detta också uttrycker något återkommande i hennes pjäser. Att människan är bottenlöst ensam och ständigt söker efter gemenskap och mening, men även där vi finner varandra blir vi ofta fast. Inte helt olikt situationen i Jean-Paul Sartres pjäs Inför lyckta dörrar, där devisen “Helvetet är andra människor”, är ett centralt tema. Vi är varandras helvete och samtidigt varandras enda räddning.

Hennes pjäser är små kammarspel, där sällan avancerade scenografier eller kostymer krävs. Möjligtvis med undantag för hennes samarbete med Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Lars Rudolfsson i musikalen Hjälp Sökes från 2013. Där levande djur även agerade skådespelare fritt på scenen. Det som skapar det innerliga och träffande i Lugns dramatik är ofta hur den lilla människans berättelse gestaltas med ömhet och där blir det översvulstiga kvävande.

Jag blir att tänka på Mellika Melouani Melanis hopfogade Titta en älg-kollage på Dramaten 2024 där de stora uttrycken fick ta över det filosofiskt lågmälda och tragikomiskt mörka. I Lugns dramatik behöver man inga körer och dansnummer, då hennes styrka ligger i de små skiftningarna och i den språkliga leken. Ibland är det just det avskalade som kan lämna en publik som mest omskakad i grunden.

Föreställningsbild från *Titta en älg!* Dramaten 2024 Foto: Sören Vilks

Kristina Lugns dramatiska gärning kunde ha slutat 2014 med hennes sista pjäs som hon skrev under sin levnad, Hej, det är jag igen som hade urpremiär på Dramaten. Efter hennes bortgång kontaktade dock Staffan Westerberg hennes dotter, Martina Montelius, den konstnärliga ledaren på Teater Brunnsgatan Fyra angående ett manus han och Kristina arbetade på mellan 2010-2011, som hette Gud hjälp mig, mamma. Materialet blev aktuellt för en ny föreställning och i november 2021 hade Titta pappa, en död cirkus urpremiär. På en strandpromenad möts Albert och Berit, förenade av sin fascination för uppstoppade djur. Pjäsen rör sig genom tablåliknande scener där de växlar mellan olika situationer och samtal i ett rytmiskt, underhållande och absurt kaos.

I teatern hittade Kristina Lugn en fåra där hon både kunde vara intellektuell och underhållande men inte bara det. Hon bemästrade konsten att förvränga vår värld som en skev spegel för att visa oss något fruktansvärt och förbjudet – hon ville visa oss vilka vi verkligen är.

“Depressioner har dramatiska orsaker.
Depression är ett odramatiskt tillstånd.
Varför finns det inga stora kvinnliga dramatiker?”

ur förordet till Nattorienterarna.

Hennes sävliga sätt och mystiska person må ha provocerat generationer men jag ser henne istället som en lugnets riddare med pennan som svärd. Hennes gärning för svensk dramatik bör inte underskattas. Hon öppnade upp för ett poetiskt språk där det absurda, tragikomiska och gränsöverskridande fått ge röst åt det gömda, bortglömda och utstötta. Allt som vi behöver påminnas om. Kristina Lugn är utan tvekan den mest unika dramatikern vars pjäser jag fått se och läst. Jag hoppas att hennes samlade pjäser publiceras och att fler tar del av hennes dramatik.

Krönikor

Månadens dramatiker: Kristina Lugn

Sugen på att läsa mer?

Så kan du använda dramatik som ett motgift mot algoritmerna