Om tavlans blick
En tavla är aldrig bara ett föremål på väggen. Genom porträttets blick uppstår ett märkligt möte mellan den som ser och det som ser tillbaka. Caspian Florby undersöker konstens närvaro och det märkliga utbytet mellan betraktare och verk.
Gränsen mellan tavlans värld och världen utanför är mycket tunn. För mig är det svårt att avgöra precis vad det är som skiljer sig i utbytet mellan människa och människa, och mellan människa och tavla. Vi kan peka på fysikaliteten, människans tredimensionella kropp, hjärtat och andetagen. Människans behov att uttrycka sig på alla sinnliga plan: att vidröra, att dofta, att utstöta ljud. Tavlan är mer diskret, hon står tryckt mot väggen, stum och iakttagande; i väntan på att vi ska ta det första steget.
Detta första steg kräver endast att vi höjer vår blick i höjd med tavlan, och låter ögonens sackader urskilja den andra blick vi kommer att möta. Jag talar förstås inte om landskapsmålningar eller abstrakta motiv, även om de tillåter en annan sorts närvaro. Jag talar inte heller om alla tavlor som skildrar människor, djur eller varelser med ögon. Flera av dem är slutna, ofullkomliga eller livlösa, trots att de kan bära på andra värden. Jag talar om de tavlor vars rollfigurer bär på en blick.
*
På väggen hänger ett porträtt. Det är dunkelt, och på håll kan man endast urskilja ett manligt ansikte omgivet av mörker. Först mot kvällen när det vilseledande solljuset avlägsnat sig träder detaljerna fram. Knypplad vit spets, flätade silvertrådar och en scharlakansröd mantel. Hans mörka hår är pudrat och bakåtkammat, och runt halsen hänger ett tungt och rikt utarbetat guldhalsband eller ordenskedja med en medaljong. I handen håller han en korallröd hatt. Jag vet inte vem han är.
Mannens ögon är isblå, hans blick ger uttryck för att han är stolt, men vad han faktiskt tänker undgår mig. Först på nära håll ser man att han är skelögd. Om jag håller handen framför halva hans ansikte förändras uttrycket avsevärt. På vänster sida glider ögat iväg lite, han vet att jag är här men han upptas av andra tankar. Först när jag flyttar handen över andra sidan ansiktet ser han rakt på mig. Läpparna är raka, men jag urskiljer ändå ett lätt leende. Han är road av min uppsyn, han ser ner på mig.
När min farfar köpte tavlan beskrevs den som ett porträtt av en kardinal, men efter senare efterforskningar tyder allt mer på att denne man var en högt uppsatt adelsman. Tavlan kommer från tidigt sjuttonhundratal, fernissan har mörknat och börjat krackelera. Trots att denna tavla hängt över mig hela mitt liv är det först nu jag inser att han står framför ett högt valv.
*
“Ce que nous voyons, ce qui nous regarde” – Georges Didi-Huberman. Det som vi ser, det som ser tillbaka på oss. Detta är titeln på ett verk av Georges Didi-Huberman som berör flera av de punkter jag diskuterar. Min enkla översättning saknar tyvärr den dubbla mening som ryms i ordet “regarde”, vilket både kan betyda att se och att angå någonting. Alltså skulle man även kunna säga: Det som vi ser, det som angår oss.
Precis hur tavlan angår oss är förstås individuellt, men just som texten lustar efter läsare lustar tavlan efter voyeurer. När en person, såväl fiktiv som verklig, blir föremål för en tavla, fångas hon alltid i ett pågående tillstånd, så länge hon inte målats död. Denna pågående känsla utgör friktionen mellan människan och tavlan.
Det blir samma princip som när man utomhus möter någon annans blick, och utbytet pågår lite för länge. Man undrar vad den andre vill, känner vi varandra? I det verkliga livet slutar alltid ett sådant utbyte med att kontakten bryts, den andre vänder blicken bort, nickar eller inleder ett samtal. Tavlan, däremot, vänder inte blicken bort, hon utmanar, och utmaningen upphör aldrig. Det är inte förrän man själv vänt blicken bort som konfrontationen svalnar av. Ändå står hon kvar, väntande på blickens återkomst.
Utbytet förblir ouppklarat, men mötet har väckt både frustration och eftertanke. Så glömmer man aldrig en tavlas blick när den vill en något personligt, trots att man inte kan veta vad. En reflektion av en själv, en konfrontation med det omedvetna. Vad det än är styrs mötet enbart av blicken. Nu har det gått flera år sedan jag stod inför porträttet av den påstådde kardinalen. Jag minns tydligt då jag var liten och satt i fåtöljen med ryggen vänd mot honom. Jag kände blicken i min nacke, jag visste att det inte var sant men känslan övervann förnuftet. Jag behövde lämna rummet.
