Viva Sounds får Göteborg att vibrera av ny musik

En storm som trotsar även Göteborgs standard härjar i staden. Det måste vara Viva Sounds-helg! Göteborgs egen klubbfestival. Ångestfyllt ser jag ut från fönstret. Inte så mycket på grund av vädret – det är tradition. Nej, ångesten bottnar i att det är torsdag och framför mig är tre dagar med 90 akter där jag vill se exakt allt. Det är ett lyxproblem som jag snabbt får skaka av mig, för det här är min första Viva Sounds och jag tänker ta vara på varje sekund.

Om du också är Viva Sounds-oskuld, låt mig guida dig genom den här långhelgen fylld av undergroundband, båtturer och trollkarlar.

TORSDAG

Låt oss börja på Eli’s Corner, som lyser upp det annars kolsvarta Stigbergstorget med sitt mysiga, varma ljus. Jag stiger in och möts av ett vintermysande människomyller med levande ljus och vokal jazz i högtalarna.

“Hej Hampus” säger jag till min kompis, Hampus. Han är utklädd till trollkarl, och om man tar en selfie med honom under festivalen kan man vinna en högtalare, berättar han. Jag får ett första smakprov på Viva Sounds lekfullhet. Med hans halvmeters höga hatt blockerar vi nog vyn för många av de olika festivaldelegaterna (av armbanden att döma) som tycks ha samlats här för att äta en trevlig middag och sparka igång festivalen med Nora Lucia.

Och sparka igång, det gör hon. Vid ett tillfälle tycks jag höra en nål tappas mellan hennes fängslande sång och det ensamma ekande pianot som hon spelar med sån känsla. Nora beskriver det bäst när hon säger att det känns som att hon har bjudit in oss till sitt vardagsrum för att spela sina låtar. Vardagsrumskänslan avbryts dock av att en man vid baren blivit påkommen med att försöka knycka en gästs mobil. Tumult följer, och när polisen dyker upp några minuter senare är han inlåst på toan (!).

Av alla spelningar är det inte denna man hade tippat att det skulle bli bråk på, men som om inget har hänt (jag tror faktiskt inte hon märkte) fortsätter Nora Lindgren leverera sina avskalade låtar som annars brukar framföras med band. Till vänster om mig ser jag Fred Soila med stängda ögon sjunga med i sista numret Nightgown som följs av brakapplåder och busvisslingar. Dramatiken och musiken utgör en otrolig start på festivalen, men vi har mycket kvar på den här kvällen, så vi rör på oss.

Gärningsmannen från tidigare ligger nedbrottad av poliser på Stigbergstorget när vi promenerar tvärs över till Oceanen. I den här klassiska byggnaden kommer YAST snart upp på scen och ökar tempot med drömpop som vi gungar till. Festivalkänslan är nu helt på sin plats. Vi hinner stannar till The Beauty of Being Alone, ett av bandets senaste albums höjdpunkter, men även om man kanske hade velat stanna lite till så ryktas det om norsk folkmusik på Musikens Hus. Ölen sveps och vi är borta med vinden. 

Fem regniga minuter senare tar vi plats på Musikens Hus där Kanaan & Ævestaden intagit scenen, med bland annat harpor, fiol, klaviatur, trumpinnar och gitarr i hand. Musiken består av långa rytmiska jam där distade gitarrsolon stundvis bryter den folkliga känslan på mäktigt vis. Trollkarl-Hampus, som är trummis när han inte deltidar som trollkarl, informerar om att trummisen håller pinnarna i “traditional grip” och dessutom är väldigt bra. Hakorna som tappas runtom intygar också om att det här är bland det coolaste bandet man sett live på länge. Det är nog live som dessa också upplevs bäst. Jag räknar till sex personer på scen, som spelar med vild inlevelse medan de hela tiden uthölstrar nya instrument. När gitarren och ett kohorn spelar ett otroligt gemensamt solo känns det som att rida häst barbacka vid norska fjordar med maskingevär i hand. Man vill inte gå, men man vill heller inte missa TORN, som spelar en trappa ned.

På Hängmattan har Stockholmsbandet redan hunnit vrida upp stämningen när jag kliver in i den fulla lokalen. Det är en stark Göteborgsdebut, där basisten och frontmannen Hans Karlsson är lika bra på basackord som på att sjunga, och visst älskar man alltid en skränig saxofon i ett rockband. Även gitarren ser till att energin på scen som på golv är påtaglig här nere. Är vi säkra på att de inte är från Göteborg?

Klass II ska snart spela en trappa upp, men vi känner oss kaxiga och skyndar iväg till Bengans för att glimta kanadensiska Virginie B på Fyrens Ölkafé. Här möts vi av funkig french-pop och trollkarl-Hampus reder ut min förvirring när han poängterar att Kanada ju har fransktalande regioner. Det är bara hon och en basist på scen; ett bevisat koncept som för tankarna till Lover’s Skit, som Virginie B delar flera likheter med – både i den speedade popen men kanske framförallt i hur Virginie B vilt rör sig lika mycket på publikgolvet och barborden som på scen. Det är svårt att inte dansa till denna hyperpop-meets-MarioKart-meets-ADHD-meets-Berlin-musiken, men efter några trollkarl-selfies måste vi raskt iväg för nu saknar man redan den gamla goa svenska indierocken.

Tillbaks på Musikens Hus och här har norsk folk har bytts ut mot Klass IIs ljudvägg beståendes av bas, trummor och tre gitarrer som är lika distade som Jan-Emmanuels politiska åsikter. Man blir döv, och det är väl poängen. Vi får en riktigt snygg cover av Sonic Youths Kool Thing där Emelie Westman sköter sången elegant. 

Klockan är 22:50 och uppvärmningsdagen ska snart avslutas av argentinska duon Peces Raros. När de kommer ut och ser ut som två unga Matrix-tvillingar (svarta läderjackor, solglajjor, svart hår… ni fattar) känns det som ett lämpligt avslut. Ännu mer gör det det när de bara minuter senare bevisar att de är hela kvällens höjdpunkt. De rör inte på en min under hela setet men är ändå helt magnetiska, och får hela lokalen att levitera med sin Depeche Mode/Pet Shop Boys-influerade synthmusik, där till och med en gitarr gör återkommande avbrott från syntharna. När de är klara skanderar vi “¡Otra vez!” tills vi får som vi vill. De dödliga bland oss har dock redan börjat tömma lokalen, och även om vi odödliga kanske vill att natten ska fortsätta förevigt måste vi efter encoren till slut övertala oss om att det faktiskt är värt att gå hem och återhämta sig. För det här var ju bara början.

FREDAG

Klockan är 14, och jag är på en båt. Nej, jag ska inte till Gotland – jag ska se gig! På en båt! Oortodoxa livemusikupplevelser är nämligen en Viva Sounds-tradition. Förritiden blev man kidnappad i en skåpbil, men i år åker man båt. Först ut, Sylvie’s Head. 

Kaptenen går igenom lite säkerhetsregler och möts av jubel och busvisslingar från gästerna som är riktigt taggade på festival. Nedifrån hörs gitarrer och bas värma upp, och tills slut släpps vi ned till källaren (jag visste inte ens att båtar hade såna) där Sylvie’s Head står redo med gitarrer och bas och megafon (heter det hytt kanske?). Musiken kickar igång, (kabin? Eller är det flygplan?) och det som följer är 45 minuter av nickande huvuden i trans av brittpoppen som konstant tågar på med snabba basslingor och aggressiva trummor där influenserna från 90-talets England är tydliga.

Spelningen är inte för den klaustrofobiska för i den här trånga och väldigt varma hyttkällarkabinen finns det bara små immiga fönster. Men det, och ölrapslukten, bidrar till den engelska pubkänslan som musiken hör hemma i. Jag kan dock inte låta bli att tänka att deras spelning imorgon natt, som stänger hela festivalen, har lite bättre förutsättningar för stök. “Rest in peace, Mani. This one’s for you.” säger sångaren Erik Grahn och drar igång Maintainer som den nyligen bortgångna The Stone Roses och Primal Scream basisten Gary Mounfield vore stolt över. Med det stängs ett tjusigt set, och nu är publiken snabb på att ta sig mot trappan för att få en nypa luft, och när jag kommer upp kommer jag ihåg att vi är på en båt. Tydligen åkte vi runt också? Oklart.

“Ska vi switcha upp idag?” säger trollkarl-Hampus klockan 19 och vi bestämmer oss för att börja på metalbaren Abyss. Här spelar portugiserna i Madmess som, tillsammans med publiken, drar upp festivalens volym och hårlängdssnitt. Några nummer tung psychrock senare är vi på väg västerut mot Majorna. På andra lång stannar en man oss och välsignar oss med rökelse. Langhorns spelar spionmusik iklädda fez på Hängmattan. Rummet luktar rökelse, vilket nog är vår förtjänst och det passar musiken. Ett miljöombyte senare och vi befinner oss på Gathenhielmska Huset. En vacker 1700-talsbyggnad som snart ska skändas av britter. För PG Ciarlettas spelning är lika lik en Ed Sheeran-konsert som en VM-kvalmatch, när hans brittiska anhängare brister ut i ramsor mellan varje låt. Vi dras med, kristallkronan i taket vibrerar och vi har kul. 

Det ryktas att Pustervik är the place to be de kommande timmarna, och när vi kommer fram missar vi Fred Soilas spelning på mållinjen och det sägs att det var en stor miss. Med hängda huvuden går vi ner till Axel Ruby där huvudena snart höjs igen av män i tanktops som skapar storm på Pustervik med flöjtindie. Vart man än går på Pustervik är stämningen stark, men efter att ha kollat till Crescenternas klyschrock (som rockar bra, får jag medge) vill vi iväg till Oceanen för raverock drag-duon ÄNGEL. Det kan ju inte bli fel, tänkte vi, men blev milt besvikna. Med låtnamn som Godfucker i arsenalen hade vi nog hoppats på lite mer stök. “This next one’s for girls with cocks” är det sista jag hör innan mina minnen och anteckningar blir suddiga.

LÖRDAG

Idag är man mindre kaxig. Klockan är kvart i fem och jag stirrar på en vissen växt i mitt rum som ser ut som jag. Men jag har inte tid att tycka synd om mig själv för snart går spårvagnen från Stigbergstorget, där Björns Vänner ska spela. Ja, på spårvagnen ska de spela, såklart. The Slates som tidigare spelade på den gamla spårvagnen rullar högljutt in på stationen med sin brittiska skara innan vi tar deras plats. Här inne är det mysigt pyntat med ljusslingor och tre flak alkoholfri öl som det är fritt fram att ta från.

Björns Vänner sitter perfekt ihoppusslade längst fram där alla fem bandmedlemmar, mot alla odds, får plats på typ två kvadratmeter. Musiken drar igång och min bakfylla drar bort. Det är helt enkelt för härlig känsla här inne i den trånga vagnen för att något så onödigt som bakfylla ska få plats. Björns Vänners musik gör sig väldigt bra i den här miljön och de sköter spelningen i världsklass, även om det inte ser lätt ut att spela på en så trång yta som dessutom är i rörelse. Frontmannen Richard Schicke tycker att det är fusk att vi i publiken håller i oss, efter att ännu en hård inbromsning fått honom att falla in i Conny Fridh bakom. Det råder folklig stämning här inne nu, när den självutnämnde “öl-langaren” (han stod närmast) ropar ut “VEM VILL HA ÖL?!”.

Det är även lika kul att se på alla leenden och pekningar utanför vagnen, när de får den sällsynta synen på ett rockband som spelar i en full spårvagn. Alla glada miner vi sprider är hursomhelst ett bevis på vad Viva Sounds gör med staden. Det spelar ingen roll om du har armband eller inte, du kommer inte undan festivalen och du kommer inte undan glädjen. 

“Jag tror inte ni förstår hur svårt det här är”, menar Tias Carlson efter en skarp sväng, precis innan hela vagnen i eufori sjunger med till Åkrar och himmel. Raderna “Vi tog ett tåg ända till slutstationen och sen, sen tog vi tåget hem igen” är som skrivna till just den här spelningen. När vi närmar oss Mariaplan spanar jag efter kontrollanternas blåa jackor men kommer sedan på mig själv. 

Kvällen fortsätter sedan på 2lång. Sein Macey, Sveriges alldeles egna Steve Lacy, värmer upp oss med skön och väl sjungen RnB, och fortsätter spårvagnstemat när han bjuder in spårvagnsföraren och rapparen filip1111 till storbandet på scenen vid spelningens slut. Nu talas det om brittkväll på hängmattan, och det vill vi inte missa, och vi kommer perfekt i tid för att se Long Islands klassiska 2016-indierock. Intill mig står en vissen trollkarl som inte har hunnit återuppstå från igår och viskar om Sista Bossen en trappa upp. Jag följer min trollkarl-Hampus upp och ser en annan Hampus (Sundén) på scen som övar sin ryggs rörlighet med mickstativet över så kallad knastrock. Han verkar ha fått i sig cirka nio Redbulls och det tycker vi alla om. 

På Pustervik går jag förbi ett danskt gitarrsolo i MaidaVales regi när jag är på väg upp för att se Björns Vänner. Känslan från spårvagnen i eftermiddags har nämligen dröjts kvar och jag kräver mer skånsk poprock. De är lika bra igen och nu kommer svåra val. Kakkmaddafakka, som headlinar hela festivalen, ska spela nere i klubben samtidigt som Rekordåren lirar på Skeppet. En klassisk FOMO-situation som är återkommande denna helg.

Jag ser 20 minuter av norskarna, som är mer poppiga än vad jag mindes, innan jag raskt åker två spårvagnsstationer till Skeppet. Efter lite om och men tar jag mig in för att se Göteborgsfavoriterna riva Skeppet. Jag är nöjd med mitt byte till Rekordåren, och vid sista låten Leif Pagrotsky (och jag) är lyckoruset totalt.

Nu finns det inga fler svåra val. På Pustervik ska man stänga denna helg. Vid midnatt uppe i Pustervik-matsalen står en barbröstad Himlen Bror och ger hela huset musikalisk feber (den bra sorten). Sen är det dags. Ett till band. Och inga andra än Sylvie’s Head kan stänga den här festivalen. Minnena från denna spelning är dimmiga och anteckningarna obefintliga. Som väntat rockar det betydligt bättre på Pustervik-övervåningen än i båtkällarhyttkabinen från igår, även om det nog rockar rätt bra varsomhelst. Med det är festivalen slut, plånboken tömd, och minnena eviga. Jag saknar det redan, men nu har helgen vecka 48 tagit slut.