Teaterrepubliken lyckas göra våldet intimt
Ett familjedrama, blir till terrordrama, som blir till morddrama som slutar lyckligt (?). Teaterrepubliken, en frigrupp från Malmö, försöker fånga samtidens fascinering för, och problematiken med det eskalerande politiska våldet i The Decline of Serial Killers since 1989 – en pjäs i radikal form, men kanske är det också en radikal verklighet vi finner oss i?
Oavsett lyckas Teaterrepubliken knyta ihop tematiken till ett sammanhållet drama. Med en bruten kronologi skildras både det politiska och det personliga våldet som präglar Kajas (Louise Åkerman) liv på den jylländska kusten. Hon bemöter ängsligt sin våldsamma bror Nikolaj (Folke Narin), varje gång han kliver in i rummet känner man Kajas nervositet. Han behöver nästan inte säga något, hans våldsamma historia ligger som ett täcke över honom.
Samtidigt försöker hennes hemlighetsfulla man Mads (William Knaevelsrud) hålla ihop tillvaron med en inställning som känns som en fasad, som om han döljer mer än han visar. Här står Kaja klämd mellan två manstyper, den utåtagerande destruktiva och den avvisande kontrollerande. Teaterprofilen och grannen Swartling (också Narin) håller sig mest i periferin, men träder fram när möjligheten att dramatisera våldsdådet uppstår, samtidigt som konflikterna trappas upp och gamla hemligheter hotar att flyta upp.
En intim black box-scen mitt i stan för tremanna ensemblen, där tunna väggar och täckta fönster gör att regnet och de tunga bussarna utanför hörs under hela föreställningen. Det skulle kunna störa, men i stället bidrar det märkligt nog till känslan av närvaro.
Scenen är avskalad, nästan tom, ett enda matbord står i centrum och blir platsen där hela pjäsen utspelar sig. Fokus hamnar tydligt på dialogen och skådespelarnas intima samspel, men efter ett tag blir det också lite enformigt. Jag börjar längta efter att något mer än samtal ska hända, och att scenrummet ska förändras, men det gör det aldrig, vilket gör att dynamiken begränsas något.
Ironiskt nog uppstår en metaeffekt i pjäsens dramatisering av politiskt våld samtidigt som karaktären Swartling försöker göra just detsamma. Pjäsen iscensätter indirekt verkliga karaktärer och händelser av politiskt våld mot en elitistisk samhällsklass. Och blir ett kommenterande av sitt eget försök till estetisering och exploatering av våld, samtidigt som den låter Swartling göra samma sak. Det ger en satirisk effekt när Swartling försöker dramatisera familjerna kring ett terrordåd som sker offstage, precis det som pjäsen bygger på.
Under sextio minuter lyckas detta våld bli till show. En spännande, mänsklig, samhällskritisk show, med ett djup som gör att den varken känns krystad eller banal. Dramat förblev intrigfylligt, med vändningar som ständigt höll publiken på tårna. Samtidigt gav ensemblens framförande pjäsen en mänsklighet och närvaro som adderade ett extra lager av mänsklighet.
Mänskligheten i Kaja och Mads relation framförs med ett spel som balanserar mellan det subtila och det emotionellt laddade. Åkerman och Knaevelsrud gör detta så övertygande att det känns som att jag, trots blackboxen, sitter i köket med dem. Föreställ dig att sitta i köket med det där paret som egentligen borde ha gjort slut för ett och ett halvt år sedan, ungefär så nära, rått och obekvämt blir det. När relationsproblemen ökar gör våldet detsamma, likväl intensiteten i deras spel.
Stundtals känns det dock som att själva relationen hamnar i bakgrunden. När våldet tar över tappar pjäsen tyvärr något av sin grundton. Relationerna, som från början känns så levande, får stå tillbaka för stilgreppet och tempot mot det som inledningsvis var hjärtat.
The Decline of Serial Killers since 1989 är på många sätt en modig föreställning; ambitiös, brutal men mänsklig, ibland för formmedveten för sitt eget bästa men ständigt pulserande av nerv. När pjäsen är som starkast lyckas den visa hur politiskt våld inte är något avlägset eller abstrakt, utan något som sipprar in i våra kök, våra relationer, våra samhällen.
