Jag klarar mig utan en amerikansk Odysseus
Hyllningarna viner över Christopher Nolans The Odyssey, likt Odysseus pilar på de trojanska slagfälten. Den svenska kritikerkåren är nästan uniformt jublande. Aftonbladets Daniel Hånberg Alonso kallar den ett ”monumentalt epos” och av Expressens Anna Gullberg får den fem av fem getingar. DN:s Helena Lindblad använder ord som ”storverk” och ”svindlande”. Den internationella kritiken går inte heller av för hackor, med hyllningar i The Guardian och New York Times.
Jag läser recensionerna, förbluffas och tänker att jag blivit galen. Nolans tolkning är ju höjden av kitsch.
Ofta framhävs i recensionerna att det är en modern Odysseus som får ta plats på vita duken i denna version. En Odysseus som ska tillgängliggöra eposet för ”tiktokgenerationen”, som Gullberg uttrycker det. Det är ett storslaget format, öronbedövande musik och världsstjärnor som man känner igen på en sekund.
Jag sällar mig inte till de kritiker som ondgör sig över att Helena spelas av den svarta skådespelaren Lupita Nyong’o (hur arga kan de tänkas bli när de får reda på att Helena är en mytologisk figur som aldrig ens existerat?). Inte heller bryr jag mig om att inga greker förekommer i filmens rollista eller att skeppen och rustningarna inte är tidsenliga. Inte heller Kirkes feministiska försvarstal har jag något emot.
I stället stör jag mig på att här inte finns någon lyrik, att det aldrig svider till eller skaver. Jag stör mig på att Odysseus, i sin modernisering, har reducerats till en docka med ett snöre i ryggen. Drar man i det får man höra en välformulerad replik på snygg amerikansk engelska som passar bra i en trailer om hur mycket han ångrar det våld han begått. En G.I. Joe för vår tid. Jag stör mig på att Odysséen blivit dum, blivit tandlös.
”Nolan skriver publiken på näsan. Varför måste Odysseus image rehabiliteras?”
Det är alldeles för lätt att tycka synd om Odysseus i Nolans tappning. Jag kanske läser in för mycket, men det tycks mig som att Nolan gjort Odysseus till någon slags representant för det falnande amerikanska imperiet och att The Odyssey är en svanesång över det. Efter allt blod, efter allt våld, inser stackarn att han gjort något ondskefullt och skadligt och ångrar sig djupt. Men oroa er inte! Ty civilisationen, som Anne Hathaways Penelope oroar sig för så, överlever alltid. Här hängs inga tjänarinnor efter Odysseus hemkomst, såsom i Homeros original – det vore ju inte rätt och riktigt av en upplyst och ångerfull ”veteran of the Trojan war”. (Vill man läsa mer om dem kan jag föreslå Margaret Atwoods The Penelopiad, ett för övrigt utmärkt exempel på hur man kan handskas med myten.) Mötet mellan Odysseus och cyklopen Polymefos skildar Nolan utförligt, men utelämnar den viktiga detaljen när Odysseus utger sig för att vara “Ingen”: det är ju fel, till och med omoraliskt, att ljuga.
Nolan skriver publiken på näsan. Varför måste Odysseus image rehabiliteras? Varför skulle Penelope – eller, i förlängningen, jag i publiken – vara inkapabel till att älska en våldsmakare? Varför måste jag över huvud taget tvingas till att älska Odysseus?
Visst tar Nolan vara på Odysséens spretiga återberättande, med hopp mellan olika tidsplan, men berättarperspektivet är i Nolans bearbetning förenklat. I majoriteten av filmen förblir vi i Odysseus perspektiv, vilket i originalet inte alltid är fallet. Det är som att Nolan tror att publiken behöver en ledsagare som förtydligar för oss vad vi bör tänka och tycka. Det känns som ytterligare ett steg i filmens försök att passa in Odysseus i ett psykologiskt mönster. Är en konstnär som vägrar lämna utrymme för det obekväma och som så krampaktigt försöker styra publikens läsning över huvud taget värd titeln?
Jag klarar mig utan en amerikansk Odysseus. Men framför allt utan en amerikansk Homeros.
Text: Felix Krausz Sjögren
