Årets kulturgärning är en amerikansk diktsamling
Frank Bidarts diktning finns nu – äntligen – på svenska. Simone Westblom hyllar den geniale poeten.
”Vad i all världen har mitt jag med den här kroppen att göra, de här skorna, de här människorna som insisterar på att vi hör ihop, en ’familj’? Är jag nödvändigtvis ett jag över huvud taget? —”
Så skriver den amerikanska poeten Frank Bidart i ett brev till sin vän och kollega Elizabeth Bishop. Raderna tycks sammanfatta kärnan i hela hans författarskap som nu – äntligen! – finns översatt till svenska av Jonas Brun.
I den västra natten innehåller verken Golden State, The Book of the Body, The Sacrifice och ett urval av nyare dikter. Samlingen, som ursprungligen gavs ut 1990, var en gång en preliminär och lite våghalsig sammanfattning av Bidarts dittillsvarande skrivande. I dag fungerar den som en utmärkt introduktion till ett genialt författarskap som länge undgått svenska läsare.
För att förstå vad som står på spel I den västra natten, och i Bidarts poesi i stort, måste man läsa boken mot bakgrund av en större utveckling inom västerländsk poesi. Under de senaste årtiondena har mycket av den så kallade bekännelsepoesin närmat sig ett terapeutiskt språk där barndomstrauman, familjekonflikter, missbruksproblematik och ångest kanaliseras i en ofta förutsägbar och ibland fetischistisk form av självavslöjande.
Detta har gett upphov till en ganska domesticerad poesi där de moraliska konflikterna sällan tillåts närma sig det frånstötande och pinsamma och där formen främst fungerar som transportmedel för en bekännelse, snarare än som ett eget undersökande arbete.
I dikterna ”Herbert White”, ”Ellen West” och ”Waslav Nijinskys krig” låter Bidart tre olika gestalter tala – en fiktiv barnamördare, en svårt anorektisk kvinna och en psykiskt sjuk balettdansör. Bekännelsen är för Bidart mindre en genre än en metod för att pröva vilka begär, vilka försvar och vilka berättelser som måste mobiliseras för att en människa ska orka leva med sig själv och sin omvärld.
I den västra natten är också mättad med frågor om skuld, nåd och öde. När de religiösa orden dyker upp är de dock genomkorsade av psykoanalysens vokabulär och senmodern moraldebatt. I ”Stoftets skuld” lyder de avslutande raderna:
"sedan sa rösten i mitt huvud OAVSETT OM DU ÄLSKAR DET DU ÄLSKAR ELLER ÄR KLUVEN I OUPPHÖRLIGT UPPROR MOT DET DET DU ÄLSKAR ÄR DITT ÖDE"
Det vi riktar oss mot, också när vi gör motstånd, formar våra liv. Dikterna rör sig i ett fält där metafysiska kategorier alltjämt strukturerar erfarenheten, samtidigt som deras auktoritet är undergrävd. Deras form gestaltar vad det innebär att leva i en kultur där man fortfarande tänker i termer av skuld och nåd, men där dessa termer inte längre kan förankras i en sammanhållen religiös föreställningsvärld och där det ytterst faller på individen att ge dem innebörd. Sidorna är typografiskt röriga och läser man högt blir det tydligt att de fungerar som ett slags notblad. De plötsliga versalerna känns som ett höjt tonläge eller en hård gest. Indrag och avbrott markerar tvekan och inandningar. En till synes rak, konstaterande mening kan plötsligt brytas av en kursiverad och inskjuten sats som vänder hela texten mot sig själv.
Jonas Brun följer denna iscensättning noggrant i översättningen och mycket av den visuella nerven finns kvar i den svenska utgåvan. Men där originalet låter som en röst som hela tiden är på väg att brisera eller spricka framstår den svenska texten som stundtals mer samlad.
Det ändrar dock inte att Bruns översättning är omsorgsfull och att Rámus, utan tvekan, utfört årets kulturgärning genom att introducera denna omfattande och lysande samling på svenska.
Text: Simone Westblom
