Hur följer man upp ett av 2020-talets mest definierande album? Genom att deklarera att hela idén bakom det förra albumet är död. BRAT tog världen med storm genom sin hyperpoppiga excellens, men blev nästan för stort för sitt eget bästa – där brat summer, den illgröna färgen, memesen och Apple-dansen plötsligt blev det hetaste, och mest kommersialiserade temat någonsin. Music, Fashion, Film kan tyckas som ett stort steg bort från den ikoniska eran, men Charli xcx viker sig inte för vad någon annan ska tycka.
Låtarna präglas av en ruffig och kantstött ton. De låter nästan som ofärdiga demos, på bästa möjliga sätt. Att kalla albumet för rock är kanske att ta i, eller tja, vem sätter gränserna egentligen? Men det finns definitivt en punkig indie sleaze-känsla över låtarna. Mörka, distade och nedsaktade gitarrer bildar ljudmattor bakom Charlis avtrubbade röst. Ljudbilden påminner starkt om band som LCD Soundsystem, The Teenagers, The Strokes och Sonic Youth. Produktionerna är egentligen inte banbrytande, men de är väldigt välgjorda och väcker nostalgi. Ibland påminner det även lite om Charlis andra album Sucker. Samma sarkastiska grungekänsla, bara mindre poppigt och betydligt mer deadpan i en vuxnare kostym av producenterna A.G. Cook och Finn Keane. Dessa två släppte albumet Soft Rock 2023 under duonamnet Thy Slaughter som också känns som en stor influens med sin ljudmättade produktion, vocal chops och blandningen av hård, dånande pop och DIY-punk.
Texterna känns råare, träffsäkrare och mer genuina när autotunen nästan är helt borta. På klassiskt xcx-manér pendlar de mellan halvironi och upprepning, som på 2007: “I can take you to heaven like it’s 2007”, till djupt och autentiskt som på Camera: “Makes me question what I’m doing / Do I want to make music? / Am I being fucking stupid / If I try to be a girl on the screen when I’m turing 34?”. Den hjärtskärande I’m Afraid tar i tu med Charlis äktenskap med George Daniel och hur livet som en ständigt granskad, kritiserad superstjärna har gjort henne beroende av honom för att hitta någon form av balans. En låt som också blottar Charlis hjärta fullständigt är kärleksbrevet till bästa vännen A.G. Cook. På Magic Metal Montana sjunger hon om hur enkelt livet blivit med honom: “I think you taught me, I think I taught you / You believe me, I believe you”. Charli leker högt och lågt med referenser från sitt liv. Albumet rymmer också en oväntat intellektuell sida, på SS26 leker Charli med meta-referenser, kommersialisering och nihilism. Hon fångar det som känns så väldigt dystopiskt med den tid som vi lever i just nu och levererar det på enkla beats. På det avslutande spåret No One Lasts Forever finns en monolog med regissören David Cronenberg där han diskuterar konstens odödlighet: “That oblivion is freedom / They are dead, they are gone / No one lasts forever”. Ingen är evig, så vem bryr sig. Det är den ultimata låten som fångar de osäkerheterna med att vara känd och göra musik som Charli har brottats med.
Det är ett vackert och kort album som speglar vår samtid på ett helt fantastiskt sätt. Är det här något BRAT-fansen kommer tycka om? Förmodligen inte, och ingen bryr sig om det heller. Gång på gång visar Charli att hon gör exakt som hon vill, varken mer eller mindre, och skapar något genuint.
